allting är tyst, ingen röst som skiner upp.

Grips av panik, jag är själv nu.
På väg mot ett nytt liv, men jag vet inte vart.
Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt.

Jag är ung och dum, sjutton år.
Förlåt är nog det enda jag kan säga.
Förlåt, förlåt, förlåt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0